Two men festival

-You've got ten minutes to clean this shit up and leave town or I'll tow away this car and arrest you!

I never wan't to see you guys again...DO YOU UNDERSTAND!? Ja, det var ungefär vad vi vaknade av häromdagen. Vad som låg bakom detta ganska aggressivt uttalade ultimatum följer nedan. Jag/vi själva tycker att det är en ganska kul historia. Mamma kanske tycker annat. Jag måste såklart ta det hela från början så nu blir det lite historia. För cirka 2 veckor sedan hamnade, som ni vet, våran käre vän Kalle på sjukhus. Detta innebar att jag och Pelle fick sitta i bilen på sjukhusparkeringen dag ut och dag in medans Kalle åt god mat och kollade på tv. Ja, han hittade till och med en hel del nya vänner och vad jag vet så har de flesta av dem besegrat ålderdomen även denna vecka(detta ska man såklart inte skämta om men tänk er själva när Kalle loggar in på Facebook nästa gång och det är typ tre pers som har ny status som: Helmuth is no longer Alive). Hur som helst så fick vi nog tillslut. Jag hamnade i en djup depression och svarade - Ja, för mig spelar det ingen roll, jag skiter i det här nu, på allt Pelle och Kalle föreslog som aktivitet. Pelle lyckades dock övertyga mig om att en tur med övernattning vid en närliggande sjö var en bra idé. Alkohol packades in i bilen men jag gjorde tidigt Pelle införstådd i att han skulle få dricka själv, jag ville gå och lägga mig så tidigt som möjligt för att sedan sova tills Kalle släpptes fri igen. Efter en stunds bilfärd och letande i total tystnad hittade vi tillslut en fin äng att parkera på och campingmöblerna åkte fram. Jag satt kvar i bilen ganska länge för mig själv innan jag kände att jag nog ändå måste gå ut och göra Pelle sällskap. Någonstans här började allt gå snett. Nästa gång jag vaknade vid ett tillstånd där jag förstod vad som hände runt omkring mig var nästkommande morgon. Pelle var också rätt förundrad över vad som hade hänt föregående kväll. Det enda vi visste var att vi hade skapat. Vi hade skapat en tvåmansfestival. En festival grymmare än kanske alla andra. Aldrig tidigare har två personer skapat ett sånt drag.

När vi kom tillbaka till sjukhuset så möttes vi av den glada nyheten att Kalle skulle släppas på fri fot igen. Detta var ett mycket efterlängtat besked men just då ville jag nästan bli inlagd själv.

Förutom en del rätt roliga bilder och filmer från föregående kväll så hade vi ganska svårt att återge för Kalle vad vi hade haft för oss. Något vi däremot var säkra på var att så fort Kalle var klar med sin tablettvecka så skulle vi ha en ny festival.

Veckan rullade på nere i Queenstown där det som ni vet bland annat hoppades bungyjump. En fruktansvärt rolig stad men också väldigt dyr att hålla till i. Av ekonomiska själ var vi därför tyvärr tvungna att hoppa in i vår van och dra vidare norrut igen. Hamnade efter några hundra mils omvägar i Akaroa strax utanför Christchurch. Ungefär samtidigt som bilnyckeln drogs ur tändningen så gick även de sista medicinångorna ur Kalles kropp. Vi visste alla vad detta betydde. Det var återigen dags för festival. Ingen oro uttalades högt men jag tror nog att både jag och Pelle var lite oroliga när vi förstod att det skulle bli en TREmansfestival denna gång. Återigen åkte campingstolarna fram och nu när vi var tre tog vi oss råd att köpa is till vår kylbox. En mycket trevlig kväll tog sin start och många ämnen avhandlades under några timmar. Kalle ville såklart börja spexa efter några öl och kom på att det var dags för charader. Han ville börja och jag tror det stod "förlamad naken man med blykeps" på lappen för vi såg inte skymten av honom något mer den kvällen. Det var återigen en tvåmansfestival. Jag och Pelle tog vårat ansvar och körde på så mycket vi kunde efter detta. Någonstans här började allt återigen gå snett. Nästa gång jag vaknade var det av att en konstapel knackade på våran ruta. Konversationen fördes såklart på briljant engelska.

- Var fan har du snott den där flaskan. Sa han barskt och pekade på en glasflaska med okänt innehåll som stod utanför bilden.

- Det är inte min. Svarade jag så oskyldigt som möjligt. Kom snabbt på mig själv att det var just det som var problemet.

- Kliv ur bilen!! Nästan skrek han beordrande.

Jag förstod genast att det skulle bli en omgång av Good cop Bad cop. Problemet var bara att i Nya Zealand så är det bara en polis per bil och det var då inte den gode som körde denna.

- Vad fan är det där då...är det inte heller ditt!? Fortsatte han och pekade på det skräp i form av tomflaskor som vi lämnat utanför bilen.

- Jo. Klämde jag ur mig medan jag stod där med massa blandade känslor. Jag mådde lätt illa men vi hade lyckats igen. Vi hade skapat en festival utan motsvarighet. Ett kaos som inte går att beskriva.

En hel del mycket aggressiva frågor följde efter denna ganska hårda öppning från konstapeln. Han bad om ett körkort och eftersom jag inte har något så kikade jag in i bilen och bad en nyvaken Pelle om hans körkort. Inga problem. Konstapeln fyllde i alla uppgifter innan han bad om pass också. Pass har jag så jag letade rätt på mitt eget och frågade sedan lugnt om det gick bra med mitt eller om han ville ha passet från samma person som på körkortet. Här följde ett ganska intressant parti i vår konversation. Jag och Pelle är av samma kön. Det är troligtvis den enda visuella likhet som finns mellan oss. Herr Polis hade dock sett en bild av mig på körkortet och började greppa efter handfängslen samtidigt som han frågade om jag ville sitta i häktet för falska Id-handlingar. Han var arg nu. Han var förbannat arg. Ett "nej" i fel tonart och jag skulle åka i fängelse(Bra för budgeten men såklart en katastrof i övrigt).

Att hitta rätt tonart har aldrig varit min grej men jag lyckades klämma ur mig ett så oskyldigt "No" att Bill Clinton skulle vilja ta privata kurser av mig.

- Vem fan är det här då?! Frustade den nu rejält uppjagade polisen och viftade med Pelles körkort.

Jag förstod att detta inte skulle leda till det bättre. Hur fan skulle en presentation av en bakfull Pelle kunna påverka en situation som denna till det bättre. Mycket riktigt. Så fort Pelles slitna nuna dök fram bakom gardinen så frågade konstapeln hur länge våra visum varade. En viss tvekan uppstod. Jag har inte ens kollat upp något visum här. Förklarade att jag hade ett holiday visa och tänkte att denne duktiga herre skulle veta vad detta innebar.

- Jag frågade hur länge du får vara här! Inte om du är här på nån jävla holiday!

- Förlåt, jag...

- Hur länge!?

Pelle pep här ur sig 12 månader och jag skickade vidare informationen.

- Du, vet du att jag kan se till att ni lämnar det här landet inom några timmar.

- Jag förs...

- Sådana som er vill jag inte ha i mitt land!

- Men vi ska inte stanna så länge...vi åker om tre dagar.

- Det må så vara men ju förr desto bättre!

Det var här det kom.

-You've got ten minutes to clean this shit up and leave town or I'll tow away this car and arrest you!

I never wan't to see you guys again...DO YOU UNDERSTAND!!?

- Yes, of course officer. We are so sorry.

Några sekunder senare försvann polisen. Vi hade nu ett nytt problem. Kalle var försvunnen. Han hade såklart vaknat tidigare än oss och begett sig ut på byn. Varken jag eller Pelle tvivlade på att konstapeln menade allvar. Vi tvivlade inte det mista. Några snabba beslut togs och kanske vissa felbeslut också. Jag skulle stanna kvar och städa medans Pelle aka Snigel skulle leta rätt på Kalle. Tyvärr var polisen tillbaka snabbare än mina kära vänner. Jag var i detta läge helt säker på att det var kört . Lyckades dock övertyga konstapeln om fördelarna med att ge oss ytterligare några minuter för att sedan få se oss åka därifrån. Med en nykter chaufför . Istället för att behålla oss inom Akaroas gränser på hans fina station. En deal han som tur var också såg fördelarna i.

Det dröjde inte allt för länge innan grabbarna kom lunkande och vi kunde bege oss därifrån, väl i säkerhet kunde vi inte längre hålla tillbaka våra känslor. Vilken festival. Vilken jävla tvåmansfestival. Att bete sig dumt är, tro mig, inget jag är stolt över. Däremot att på två personer kunna skapa en festival som får en utkastad ur en stad med hot om att bli transporterad ut ur landet kan inte räknas som annat än en succé. Utan att egentligen ha delgett er en enda detalj så tror jag ni förstår att det var en sjudundrades fest vi stod för.

Det var den historien det. Lång blev den och nu känner jag plötsligt att det är en sån historia där man vill avsluta med : "Det var roligare när man var där."

En dag kanske du får vara med om denna tillställning. Vi är en runtresande festival(Ja, vi har ju inte just något val) och kanske vi snart dyker upp i en stad nära dig.

Håll utkik eller fly


Kommentarer
Postat av: Gurra

Jag vill gå på festival!!!

2009-01-30 @ 15:37:40
Postat av: Anonym

Säg åt min festivalhalva att han hör av sej till sin mor!!! Om han riskerar att bli utkastad ur "ert" land så kanske han inte blir insläppt i Sundsvall heller.

Sköt om er för Guds skull.

Pellemamman

2009-01-30 @ 17:42:53
Postat av: Malin

Trodde att du faktiskt hade lärt dig Saras taktik att snacka med poliser! Du skulle lätt ha kommit undan all aggression om du lagt på dig sammetsrösten och blinkat lite och mjukt sagt: Heeelloooo officeeeeer Handsome..

2009-01-31 @ 12:38:53
Postat av: Märy..

..ser fram emot att festivalen anländer till Sundsvall lagom till Sommaren! :)

2009-02-02 @ 11:41:17
URL: http://husbloggarn.blogspot.com
Postat av: jompe

hahaha..

2009-02-02 @ 15:48:51
Postat av: Peppe K

Haha, vilken fin läsning! Tummen upp! :D

2009-02-04 @ 14:27:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0