Two men festival
-You've got ten minutes to clean this shit up and leave town or I'll tow away this car and arrest you!
I never wan't to see you guys again...DO YOU UNDERSTAND!? Ja, det var ungefär vad vi vaknade av häromdagen. Vad som låg bakom detta ganska aggressivt uttalade ultimatum följer nedan. Jag/vi själva tycker att det är en ganska kul historia. Mamma kanske tycker annat. Jag måste såklart ta det hela från början så nu blir det lite historia. För cirka 2 veckor sedan hamnade, som ni vet, våran käre vän Kalle på sjukhus. Detta innebar att jag och Pelle fick sitta i bilen på sjukhusparkeringen dag ut och dag in medans Kalle åt god mat och kollade på tv. Ja, han hittade till och med en hel del nya vänner och vad jag vet så har de flesta av dem besegrat ålderdomen även denna vecka(detta ska man såklart inte skämta om men tänk er själva när Kalle loggar in på Facebook nästa gång och det är typ tre pers som har ny status som: Helmuth is no longer Alive). Hur som helst så fick vi nog tillslut. Jag hamnade i en djup depression och svarade - Ja, för mig spelar det ingen roll, jag skiter i det här nu, på allt Pelle och Kalle föreslog som aktivitet. Pelle lyckades dock övertyga mig om att en tur med övernattning vid en närliggande sjö var en bra idé. Alkohol packades in i bilen men jag gjorde tidigt Pelle införstådd i att han skulle få dricka själv, jag ville gå och lägga mig så tidigt som möjligt för att sedan sova tills Kalle släpptes fri igen. Efter en stunds bilfärd och letande i total tystnad hittade vi tillslut en fin äng att parkera på och campingmöblerna åkte fram. Jag satt kvar i bilen ganska länge för mig själv innan jag kände att jag nog ändå måste gå ut och göra Pelle sällskap. Någonstans här började allt gå snett. Nästa gång jag vaknade vid ett tillstånd där jag förstod vad som hände runt omkring mig var nästkommande morgon. Pelle var också rätt förundrad över vad som hade hänt föregående kväll. Det enda vi visste var att vi hade skapat. Vi hade skapat en tvåmansfestival. En festival grymmare än kanske alla andra. Aldrig tidigare har två personer skapat ett sånt drag.
När vi kom tillbaka till sjukhuset så möttes vi av den glada nyheten att Kalle skulle släppas på fri fot igen. Detta var ett mycket efterlängtat besked men just då ville jag nästan bli inlagd själv.
Förutom en del rätt roliga bilder och filmer från föregående kväll så hade vi ganska svårt att återge för Kalle vad vi hade haft för oss. Något vi däremot var säkra på var att så fort Kalle var klar med sin tablettvecka så skulle vi ha en ny festival.
Veckan rullade på nere i Queenstown där det som ni vet bland annat hoppades bungyjump. En fruktansvärt rolig stad men också väldigt dyr att hålla till i. Av ekonomiska själ var vi därför tyvärr tvungna att hoppa in i vår van och dra vidare norrut igen. Hamnade efter några hundra mils omvägar i Akaroa strax utanför Christchurch. Ungefär samtidigt som bilnyckeln drogs ur tändningen så gick även de sista medicinångorna ur Kalles kropp. Vi visste alla vad detta betydde. Det var återigen dags för festival. Ingen oro uttalades högt men jag tror nog att både jag och Pelle var lite oroliga när vi förstod att det skulle bli en TREmansfestival denna gång. Återigen åkte campingstolarna fram och nu när vi var tre tog vi oss råd att köpa is till vår kylbox. En mycket trevlig kväll tog sin start och många ämnen avhandlades under några timmar. Kalle ville såklart börja spexa efter några öl och kom på att det var dags för charader. Han ville börja och jag tror det stod "förlamad naken man med blykeps" på lappen för vi såg inte skymten av honom något mer den kvällen. Det var återigen en tvåmansfestival. Jag och Pelle tog vårat ansvar och körde på så mycket vi kunde efter detta. Någonstans här började allt återigen gå snett. Nästa gång jag vaknade var det av att en konstapel knackade på våran ruta. Konversationen fördes såklart på briljant engelska.
- Var fan har du snott den där flaskan. Sa han barskt och pekade på en glasflaska med okänt innehåll som stod utanför bilden.
- Det är inte min. Svarade jag så oskyldigt som möjligt. Kom snabbt på mig själv att det var just det som var problemet.
- Kliv ur bilen!! Nästan skrek han beordrande.
Jag förstod genast att det skulle bli en omgång av Good cop Bad cop. Problemet var bara att i Nya Zealand så är det bara en polis per bil och det var då inte den gode som körde denna.
- Vad fan är det där då...är det inte heller ditt!? Fortsatte han och pekade på det skräp i form av tomflaskor som vi lämnat utanför bilen.
- Jo. Klämde jag ur mig medan jag stod där med massa blandade känslor. Jag mådde lätt illa men vi hade lyckats igen. Vi hade skapat en festival utan motsvarighet. Ett kaos som inte går att beskriva.
En hel del mycket aggressiva frågor följde efter denna ganska hårda öppning från konstapeln. Han bad om ett körkort och eftersom jag inte har något så kikade jag in i bilen och bad en nyvaken Pelle om hans körkort. Inga problem. Konstapeln fyllde i alla uppgifter innan han bad om pass också. Pass har jag så jag letade rätt på mitt eget och frågade sedan lugnt om det gick bra med mitt eller om han ville ha passet från samma person som på körkortet. Här följde ett ganska intressant parti i vår konversation. Jag och Pelle är av samma kön. Det är troligtvis den enda visuella likhet som finns mellan oss. Herr Polis hade dock sett en bild av mig på körkortet och började greppa efter handfängslen samtidigt som han frågade om jag ville sitta i häktet för falska Id-handlingar. Han var arg nu. Han var förbannat arg. Ett "nej" i fel tonart och jag skulle åka i fängelse(Bra för budgeten men såklart en katastrof i övrigt).
Att hitta rätt tonart har aldrig varit min grej men jag lyckades klämma ur mig ett så oskyldigt "No" att Bill Clinton skulle vilja ta privata kurser av mig.
- Vem fan är det här då?! Frustade den nu rejält uppjagade polisen och viftade med Pelles körkort.
Jag förstod att detta inte skulle leda till det bättre. Hur fan skulle en presentation av en bakfull Pelle kunna påverka en situation som denna till det bättre. Mycket riktigt. Så fort Pelles slitna nuna dök fram bakom gardinen så frågade konstapeln hur länge våra visum varade. En viss tvekan uppstod. Jag har inte ens kollat upp något visum här. Förklarade att jag hade ett holiday visa och tänkte att denne duktiga herre skulle veta vad detta innebar.
- Jag frågade hur länge du får vara här! Inte om du är här på nån jävla holiday!
- Förlåt, jag...
- Hur länge!?
Pelle pep här ur sig 12 månader och jag skickade vidare informationen.
- Du, vet du att jag kan se till att ni lämnar det här landet inom några timmar.
- Jag förs...
- Sådana som er vill jag inte ha i mitt land!
- Men vi ska inte stanna så länge...vi åker om tre dagar.
- Det må så vara men ju förr desto bättre!
Det var här det kom.
-You've got ten minutes to clean this shit up and leave town or I'll tow away this car and arrest you!
I never wan't to see you guys again...DO YOU UNDERSTAND!!?
- Yes, of course officer. We are so sorry.
Några sekunder senare försvann polisen. Vi hade nu ett nytt problem. Kalle var försvunnen. Han hade såklart vaknat tidigare än oss och begett sig ut på byn. Varken jag eller Pelle tvivlade på att konstapeln menade allvar. Vi tvivlade inte det mista. Några snabba beslut togs och kanske vissa felbeslut också. Jag skulle stanna kvar och städa medans Pelle aka Snigel skulle leta rätt på Kalle. Tyvärr var polisen tillbaka snabbare än mina kära vänner. Jag var i detta läge helt säker på att det var kört . Lyckades dock övertyga konstapeln om fördelarna med att ge oss ytterligare några minuter för att sedan få se oss åka därifrån. Med en nykter chaufför . Istället för att behålla oss inom Akaroas gränser på hans fina station. En deal han som tur var också såg fördelarna i.
Det dröjde inte allt för länge innan grabbarna kom lunkande och vi kunde bege oss därifrån, väl i säkerhet kunde vi inte längre hålla tillbaka våra känslor. Vilken festival. Vilken jävla tvåmansfestival. Att bete sig dumt är, tro mig, inget jag är stolt över. Däremot att på två personer kunna skapa en festival som får en utkastad ur en stad med hot om att bli transporterad ut ur landet kan inte räknas som annat än en succé. Utan att egentligen ha delgett er en enda detalj så tror jag ni förstår att det var en sjudundrades fest vi stod för.
Det var den historien det. Lång blev den och nu känner jag plötsligt att det är en sån historia där man vill avsluta med : "Det var roligare när man var där."
En dag kanske du får vara med om denna tillställning. Vi är en runtresande festival(Ja, vi har ju inte just något val) och kanske vi snart dyker upp i en stad nära dig.
Håll utkik eller fly
Mt. Cook
Igår passerade vi New Zealands högsta berg, Mount Cook. Det var en enormt mäktigt utsikt och ett perfekt stopp för en bensträckare & kopp kaffe.
It's some good shit
Medans de andra glider runt och äter ute varje dag så måste jag tänka på slantarna. Blev riktigt glad häromdagen när jag hittade det här secondhand stället, dagens lunch kostar bara $1
Nevis
Grattis i efterskott
Nevis
Äldst är störst
Sista tiden i Auckland fick Kalle för sig att han skulle brottas med pappa Jens. Dum idé förstår ju vilken idiot som helst. Men inte Kalle. Jag försökte såklart hålla igen på mina krafter och bortsett från ett litet köttsår så tycker jag att jag lyckades ganska bra. Det jag inte kunde kontrollera lika bra var min dåliga hygien. Kalle åkte på en blodförgiftning av min fysiska kontakt. Inga könisar här inte, däremot så kan man räkna med en dödlig blodförgiftning om man kommer för nära.
Kalle försöker hålla skenet uppe in i det sista. Det är dock bara en fasad. Alltihop. Vad som inte riktigt syns på bilden är att han gråter inombords. Han kommer aldrig kunna rå på mig och det har han nu insett. Skäms inte Kalle.
Jag var tvungen att ta reda på det jag hade ställt till med. Väldigt glad över att det inte var värre. Vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta om jag inte hade varit bunden medans vi slogs.
Hur kunde en snabb rutinkontroll bli 5 nätter. Ja, jag vet inte men både jag och Pelle har våra misstankar. Det serverades mat!
Och då sa Pelle?
Kom på något viktigt häromdagen när jag satt uppe för mig själv. Med två välriktade slag väkte jag Pelle. Nu skulle jag dock behöva lite hjälp utifrån för att komma fram till vad han sa. Den som kan tyda denna harang kan räkna med att bli rikligt belönad.
This is how we roll
Som jag tidigare skrev så lever jag och håller till i New Zealand, vackra New Zealand. Resan hit var bökigare än jag hade räknat med. Jag hade bokat ett morgonflyg som skulle ta mig hit från Australien 06:35. Budgeten är stram och måste hållas stenhårt så för att spara in på taxipengar så åkte jag istället ut till flygplatsen med tåg klockan 22:00 dagen innan. Tack vare böcker och två nya Café tidningar (Tack Malin) så lyckades jag hålla mig uppe hela natten utan problem. När morgonen väl kom så började jag röra mig bort mot gate området för att checka in mitt bagage. Tittade till listan för att se vilken gate jag skulle till och blev förbluffad när jag såg att dagens första plan skulle lyfta klockan 07:00. Någon hade gjort ett stort misstag och glömt bort min avgång. Kollade mig runt efter personal för att påpeka deras misstag men insåg att jag var ganska ensam på flygplatsen 04:30 på morgonen. En trött tanke slog mig plötsligt. Kan det ha varit jag som gjort fel. Nej. Skulle väl ändå vara helt otroligt. Ja, du sitter säkert nickanda framför burken nu och håller med om hur befängt det låter. För att bevisa för mig själv att detta var en absurd tanke så loggade jag ändå in på min mail för att kolla biljetten. Hittade tillslut det mail jag sökte men någon hade varit in och ändrat i texten. Det som tidigare var en bokningsbekräftelse hade ändrats till ett gratulationskort. Grattis Jens, Du har just vunnit 14 nya timmar på Sydney Airport. Motivering: För ett utomordentligt arbete och engagemang i att föra det idiotiska tänket vidare in i framtiden. Personen i fråga har under den senaste veckan haft en biljett bokad och har i sann idiotisk anda valt att helt ignorera den text som tydligt beskriver vilken tid dennes plan avgår. En sällan tidigare skådad ignorans har visats upp och därför tilldelas detta år Jens Otto Roland Gregor priset, Tombollen. Ett A och ett P kan då ibland ställa till ens liv mer än vad man kan tro vid första anblicken. Byter man ut A:et i AM till ett P istället och sätter det bakom en tidsangivelse så innebär det en ganska stor förändring av läget. Jag kan dock ärligt säga att jag hade en ganska trivsam dag på flygplatsen. Samma lässvårighet som hade resulterat i detta misstag hade även sett till att jag hade 90% kvar av min nya bok trots en natts sträckläsning. Nu är jag ändå här och har det helt fantastiskt. Livet rullar på skulle jag vilja säga. Både bildligt och bokstavligt talat. Vi lever numera i en campervan. En härlig buss med allt från vanliga bilfunktioner såsom förarsäte och avgasrör till kök, sovrum & handuks tork. Den har den senaste veckan tagit oss runt i detta fantastiska kulliga landskap som inte går annat än att älska. Veckan börjar dock lida mot sitt slut och vi har nu tänkt ta en paus från billivet för att prova på farmarlivet. Får vi bara tag på en farm som vill ta emot tre svenska gossar för lite arbete så är det det som kommer gälla för en tid framöver. Hur det går får vi se. Även om det i slutändan är farmägaren som bestämmer vilka som skall få komma så har även vi våra små krav/önskemål. Vad det gäller önskemålen så ser Kalle gärna att det finns tillgång till en fyrhjuling eller en cross att leka med. Själv så skulle jag tycka att det vore trevligt om det fanns en häst att ta med på en eftermiddagstur upp på någon av alla dessa kullar. Kraven står Pelle för. Det ska finnas en tonårsdotter. Vem som får vad den vill får tiden utvisa och det är något jag får återkomma till senare.
Nä, nu ropar Pelle något från köket så det är bäst jag går och kollar vad han vill. Hoppas ni har det fint där hemma och god fortsättning på er.
Pelle står i köket och donar med frukosten. I bakgrunden kan man skymta vårt vardagsrum och lite av föraravdelningen.
En av fördelarna med att inte ha något körkort. Det enda jag behöver ansvara för är att bältet är på och att ölen ligger på kylning.
Ett land där man kan be om pisspaus både för fysisk och visuell njutnings skull.
Får får får?
Sen några dagar tillbaka så är jag i NZ. Har efter en vecka med tjejerna i Sydney återanslutit till grabbarna och som ni kan se så har inte mycket förändrats. Ska försöka plita ner en lite bättre uppdatering framöver men detta livstecken får räcka så länge.
Äventyren fortsätter
Jag var för ett tag sen tvungen att lämna Fiji och det var såklart lite trist eftersom jag har trivts så enormt bra där. Nya äventyr stod på programmet. Jag skulle för en kort tid lämna mina vapendragare Kalle&Pelle för ett möta upp vänner från förr i Sydney - Malin,Camilla & Sara. 
Vi har varit på sightseeing med färja. Det är en mycket facinerade stad med vackra miljöer och alla intryck efter resan har disskuterats frekvent.
Ja vi har ju firat nyår i Sydney också. En enorm upplevelse som jag aldrig kommer glömma. Stämningen var på topp hela dagen, här sitter jag och fester tillsammans med Camilla
Malin var också med i firandet. Tjohoo
Såklart Sara ville vara med och skåla. Så här höll hon på hela kvällen och var till och från nästan lite jobbig med alla sina tal och skålningar.
Milla äter kakor. Körde höger-vänster på bira och chocolate chip hela dagen.
Som ni förstår så var vi rejält slitna dagen efter. Det blev en lugn dag. Här ligger Malin och tittar på film.
Ja, Sydney har varit en grymt kul utflykt och detta är såklart bara ett axplock av allt roligt vi har gjort.
Snart drar min resa vidare till New Zeeland, biljetter är bokade och tidigt den 5:e landar jag i Auckland. Fram till dess ska vi försöka maxa schemat med fler äventyr så håll i er.
