Med kniven mot strupen
Igår hände det som inte fick hända. Jag och mina medresenärer har hittills förskonats från större missöden. Tills nu. Jag blev under gårdagen , under knivhot, rånad. Det hela gick väldigt fort och jag blev helt enkelt överrumplad. Plötsligt hade jag ett rakblad mot strupen och en sliten Thailändare flåsande i mitt öra. Jag försökte
- No, don't take everything
- No speak!
- Please, listen to me...don't take everything!
- NO SPEAK!!
Jag insåg att det inte var någon idé att försöka längre. Det var inte värt det. När han för andra gången sa åt mig att vara tyst och tryckte bladet hårdare mot min hals gav jag upp. Utan att säga något mer gav jag honom min tillåtelse att ta allt jag hade. Några minuter senare stod jag där tom och mötte Kalles förbluffade blick. Allt hade gått så fort och ingen av oss hade nog riktigt fattat vad som hade hänt. Vi var i chock. Jag var visserligen helskinnad, men det sved. Det sved i hjärtat. Det sved i plånboken. Det sved i huden. Den satans barberaren hade tagit allt jag hade. De glesa hårstrån jag har burit på min haka under hela resan. Min "frodiga" mustasch som också den har rest runt världen med mig. Han hade till och med hjärta nog att ta mina pengar för besväret. Att kommunicera med en thailändare kan ibland påminna och att prata i telefon med en dövstum, det är svårt att föra en bra konversation och förstå varandra. Det som började som en enkel huvudrakning slutade i stympning. Jag vet inte hur straffskalan för personrån likt detta ser ut i Thailand men det skulle inte förvåna mig om detta tilltag skulle leda till ett dödsstraff om jag valde att anmäla. Hade jag haft någon stolthet eller manlighet att ta så hade den definitivt naggats i kanten nu. 
