jensgregor

Igår var jag ute och åkte igen. En lång tur blev det och det var ganska tråkigt utan sällskap. Det är väl bara att vänja sig, man får lära sig att ha kul på egen hand, som flickan sa. Extra tråkigt var det efter att ha firat "Enmansfestival" dagen innan. De giriga Kambodjanerna märkte såklart att jag hade festival och försökte sälja ny öl till mig hela tiden. Jag behöll dock lugnet och drack på i sakta mak och svarade bara likt pigan som vaknade upp under kon; "- En i taget grabbar". Det blev ändå ganska många öl tillslut och själv vaknade jag upp som det vrak jag förtjänade att vara dagen efter. Tittade på klockan och insåg att min buss skulle gå om 10 minuter. Jag flög upp ur sängen, slet ihop min packning och la mina småfulla ben på ryggen. Jag hann precis fram till hållplatsen och klev på samma sekund som det var dags för bussen att åka. När jag väl hade satt mig ner kändes det som jag skulle kräkas av bakfylla och utmattning. "Enmansfestival" visade sig dock vara riktigt kul och i slutändan var det lätt värt både illamående och försovning, det löser sig ju, som kärringen sa när hon sket i poolen. Tyvärr hann jag aldrig få något svar på hur många öl som var min maxgräns. Baren var tyvärr tvungen att stänga när jag började bli lite varm i kläderna, men jag säger som läkaren, det var roligt så länge det varade. Hur som helst så åkte jag till en liten rackarns by för att möta upp en kompis som vi träffade i början av resan. Det var himla skoj att träffa honom igen och visst var det en charmig håla han hade hittat. Absolut inte det största  stället hittills på resan men även det lilla kan vara spännande, som Michael Jackson sa. Nu ska jag tillsammans med mitt sällskap chilla här några dagar. Det är väldigt lugnt och skönt och naturen är fin så det kanske blir lite trekking framöver. På kvällarna spelar vi mest poker med några locals. Jag försöker fuska till mig lite mer respengar och hittills går det bra, gäller bara att vara Flink i fingrarna och Quick i skallen.

Efter ett antal timmar på en buss så sitter jag äntligen i Cambodia, närmare bestämt Phnom Penh. Internet visade sig vara en ganska enkel nöt att knäcka, idag i alla fall. Har egentligen inte så mycket att komma med just nu. Kommer resa på egen hand i några dagar till innan jag ska möta upp lite folk från förr. Kan bli kul även om jag var inställd på att resa själv ett tag nu. Jaja, jag återkommer väl när det har hänt lite mer än en bussfärd.



Det ser lite pampigare ut utifrån. Ni som har varit i Thailand och tycker att det är skitigt på sina håll skulle nog inte gilla Cambodia allt för mycket. Med tanke på hur min packning luktar just nu så tycker jag mest att det är ganska skönt. Jag och Cambodia kommer nog komma rätt bra överens känner jag.

Då var den sista sittningen klar. Jag har inte sagt något tidigare men anledningen till att jag har varit så länge i Bangkok är för att jag har jobbat på en tatuering. Dagens sittning var den sista och äntligen är det klart. Det har varit en plågsam process men nu när jag ser resultatet så känns det som det var värt varenda stick.



Kalle han hjälpa mig med en bild innan han stack. Det är är visserligen inför sista sittningen men då körde vi bara små detaljer så det är inte så stor skillnad. Lägger upp mer bilder snart. Min personlige fotograf var ju tyvärr tvungen att åka till Sverige så jag får se när det blir.

Igår hände det som inte fick hända. Jag och mina medresenärer har hittills förskonats från större missöden. Tills nu. Jag blev under gårdagen , under knivhot, rånad. Det hela gick väldigt fort och jag blev helt enkelt överrumplad. Plötsligt hade jag ett rakblad mot strupen och en sliten Thailändare flåsande i mitt öra. Jag försökte

- No, don't take everything

- No speak!

- Please, listen to me...don't take everything!

- NO SPEAK!!

Jag insåg att det inte var någon idé att försöka längre. Det var inte värt det. När han för andra gången sa åt mig att vara tyst och tryckte bladet hårdare mot min hals gav jag upp. Utan att säga något mer gav jag honom min tillåtelse att ta allt jag hade. Några minuter senare stod jag där tom och mötte Kalles förbluffade blick. Allt hade gått så fort och ingen av oss hade nog riktigt fattat vad som hade hänt. Vi var i chock. Jag var visserligen helskinnad, men det sved. Det sved i hjärtat. Det sved i plånboken. Det sved i huden. Den satans barberaren hade tagit allt jag hade. De glesa hårstrån jag har burit på min haka under hela resan. Min "frodiga" mustasch som också den har rest runt världen med mig. Han hade till och med hjärta nog att ta mina pengar för besväret. Att kommunicera med en thailändare kan ibland påminna och att prata i telefon med en dövstum, det är svårt att föra en bra konversation och förstå varandra. Det som började som en enkel huvudrakning slutade i stympning. Jag vet inte hur straffskalan för personrån likt detta ser ut i Thailand men det skulle inte förvåna mig om detta tilltag skulle leda till ett dödsstraff om jag valde att anmäla. Hade jag haft någon stolthet eller manlighet att ta så hade den definitivt naggats i kanten nu.

Vi fick besök i vår bungalow igår i form av krabaten nedanför. Det har varit en hel del besök från djurlivet under vår vistelse i Thailand och man börjar på något vis vänja sig vid att det prasslar kring sängen och att man hör små klövar, tassar, fötter eller tentakler som släpar sig fram. Oftast är det Kalle som kryper runt och letar efter, på min inrådan, bra andedräkt eller ölsinne. Men utöver det har vi hittills haft besök av såväl knytnävsstora landkrabbor, grodor, råttor, ormar som hund och katt. Då är inte alla självklara småkryp och ödlor i alla dess former inräknade. Singapore Zoo valde jag att ge fem av fem "Toasts" för djurutbud och jag måste nog säga att bungalows i Thailand har jobbat ihop till fyra starka "Toasts". Fördelen/Nackdelen här är att man kommer så mycket närmare de små liven, ja ibland kryper de till och med på en.

Marie Lindberg (Bloggläsare) undrade senast vart Pelle har tagit vägen. Tänkte efter lite grann och kom fram till att jag helt har glömt nämna hans bortfall. Kan inte förstå hur jag kunde missa att skriva något om det. Ganska roligt också att det tog 1,5 månad innan någon undrade. Hur som helst så kan jag meddela alla oroliga läsare att senast jag hörde något från honom så mådde han bara fint. Jag och Kalle lämnade av honom på en blomfarm strax utanför Christchurch när vi skulle åka vidare mot Asien. Han huserade där i någon vecka innan han styrde sin kosa mot Australien där han nu håller till på obestämd tid.

Efter Pelles bortfall från vår trio så har vi haft en del andra personer på tryout. Köerna slingrade sig såklart långa likt vid en Idol-audition första gången vi slog upp våra dörrar till vår uttagning. Det visade sig vara riktigt svårt att hitta någon som skulle kunna fylla tomrummet efter Pelle. Efter att i dagar suttit och tackat nej till mutor och skamliga erbjudanden så dök helt plötsligt två kandidater upp - Emma & My. Två sköna lirare som vi tidigare hade träffat en sväng på Fiji. De hade däremot förvånansvärt svårt att se fördelarna med att skippa sin resplan totalt för att åka vidare med oss istället. En övertalningsauktion sattes genast igång. Utan någon som helst framgång. Fri bar erbjöds. Och vi skiljdes åt som framtida resekamrater innan baren stängde. Tack Tiger Beer. Den senaste månaden har vi varit en kvartett som dragit runt i Asien och vi har haft det riktigt bra. Självklart saknar vi dig Pelle men det finns saker som är bra med senaste tidens resesällskap också. Att börja rada upp fördelar/nackdelar är inget jag känner för, kan väl däremot säga att en sån sak som gruppens kroppsdoft är något som förändrats till det bättre på senare tid.

Som jag skrev senast så hade vi dykning på schemat framöver. Jag, Kalle och vår kära vän Emma drog iväg på en båt i 4 dagar och hade det riktigt gott. 14 dyk blev det totalt och vi har dykt på olika ställen mellan Similanöarna utanför Kao Lak till en divesite strax utanför Burma. Dykningen var riktigt bra över lag och ingen av oss ville kliva av båten när vi kom tillbaka till fastlandet. Det var däremot inte bara dykningen som var bra. Maten var så god att jag trodde de sista dyken skulle göras med flytväst istället för det viktbälte som jag tilldelades första dagen. När vi inte snorklade eller dök så skjutsade de in oss till olika små paradisöar i området eller så lät de oss ha lite hopp & lek tid från båten.

Gänget samlat



Kalle & Jag



Lite undervattensakrobatik utfört av Emma och mig



Elephant Head Rocks är mitt livs favorit vad det gäller divesites. Ett gäng sköna dive throught och en riktigt skön undervattensmiljö.



Hmm...hur högt kan det vara?3 våningar...



...håll koll på falltiden så räknar vi ut det sen, heyy!
 


Titta, vi har också snö! Tyvärr så bränns våran...



...tur att vi kan ta ett svalkande (35 grader) bad efteråt. Hur har ni det där hemma föresten?



Tog en liten klättringstur. Helt ok utsikt när man kommer upp en bit.



Har aldrig riktigt lärt mig det där med att stå på händer. Däremot så har jag en förmåga att jobba bättre under press så varför inte börja öva här. En klippkant 100 m.ö.h



Honeymoon Bay tror jag stället hette. Det var något med atmosfären. 



Sisten i luktar skit. Ja, alltså han gör det. Det är ingen lek. Det är så på riktigt.



Dags att dra tillbaka till båten. Käka lunchbuffé och dyka lite.



Mot nya äventyr.

Jag vet inte vad den akademiskt korrekta förklaringen för vad en Bucket är. För mig innebär det stark, förrädisk drink i hinkformat. För Kalle innebär det någon form av personlighetsstörning med död dagen efter som följd. Vi har nu vid två-tre tillfällen tappat omdömet helt och införskaffat oss dessa fruktade hinkar. Detta är riktiga dräpare av sunt förnuft och suddar ut ordet lagom som att det aldrig hade funnits. Vi har däremot haft tur. De har inte bitit så hårt på oss som på vissa andra. När vi var på efterfest häromdagen så ramlade plötsligt grabbarna nedanför in. De hade tydligen varit ute och delat på en Bucket och där ser man hur det kan gå för vissa.

På senare tid har det hänt ganska mycket mer än det som rapporterats om nedan, jag väljer dock att ta en sak i taget. Ligger lite efter just nu men det vet ju egentligen inte ni så mycket om har jag kommit på.
Vissa av er där hemma kanske gillar att dyka, vissa av er kanske gillar mig. Kan då berätta att jag ska ut och dyka kring Similan öarna i fyra dagar nu och bo på båt. Om du blir avundsjuk eller orolig är upp till dig.
Hör av mig om några dagar igen. Då kommer det finnas mycket att berätta misstänker jag.

Vet inte om folk i min omgivning alltid skulle hålla med men jag tycker att mamma och pappa gjorde ett ganska hyffsat jobb med mig ändå. En stabil och trevlig uppväxt som i slutändan, utan att låta allt för självgod, resulterade i en relativt normal människa. Något som, vad jag kan minnas, lämnades vind för våg var dock det här med blommor & bin. Jag vet inte hur mamma Yvonne & pappa Janne gjorde men med tanke på hur novis Kalle verkar vara så tippar jag på att de inte ens har snuddat vid ämnet. Vid en ålder kring 24 kände vi plötsligt båda två att det var dags att ta reda på vad alla snackar om. Vad är det som är så spännande. Så kul. Så underbart. Ja, det var dags för en ny utflykt. Anledningen till denna långa väntan är väl att varken jag eller Kalle tycker att det verkar va så speciellt egentligen. Däremot har vi båda fått lära oss att man alltid ska ha ett öppet sinne och vara mottaglig för nya saker.

Visst, den är fin på många sätt men...nej, det känns inte i hela kroppen.

Bin i massor. Inget här heller. Inget pirr. Ingen gåshud. Ingeting speciellt. Inte fick vi någon skyddsdräkt heller så det enda vi tog med oss var sveda och utslag.

Ni får nu tycka vad ni vill. Kanske är det mig det är fel på. Kanske var det bara den konstiga fösta gången som alla pratar om. Kanske är roligare om man är ett gäng. Kanske man skulle, trots att det hade känts väldigt dumt, tagit steget och varit naken. Kanske ska detta ämne helt enkelt inte utforskas tillsammans med Kalle. Ja, jag vet inte. Visst, vi hade en bra dag tillsammans på alla sätt och vis men det är inget jag kommer fortsätta med., sätta mig in i eller på något vis studera vidare. Ja, hur detta kan få folk att sträcka sig efter en cigg kan jag helt enkelt inte förstå.

Jag vill däremot passa på att tacka mamma och pappa. Jag vill tacka er för eran lilla miss i min uppfostran. Fan i den åldern som anses normal för detta samtal så vill man väl inte hålla på med sådana här saker. Själv sprang jag nog mest runt och tänkte på tjejer, och tack vare er miss så kunde jag ju vara ute och härja lite längre på kvällarna. Så...tack så mycket.

Och för er som trillade dit så kan jag väl bara säga att ni behöver inte skämmas. Det är ju tydligen något helt normalt som, även om jag har svårt att förstå varför, nästan alla håller på med på fritiden. Klandra inte era föräldrar för att de gjorde vad de trodde var rätt. Man kan dock fråga sig huruvida det är lämpligt av föräldrar att påverka unga människor i deras val av hobby i en ålder då man är så lättpåverkad.

Vissa säger sig bli hungriga efteråt och det är väl kanske det enda jag och Kalle var beredda att hålla med om efter att ha traskat runt i massa kinesiska odlingar hela dagen. Drog därför vidare till te- och jordgubbsplantagen. Tack vare denna avslutning på dagen så måste jag säga att vi hade en rätt bra dag i Cameron Highlands trots allt.